Avväpna diktatorn - med eller utan FN

Lördagen den femtonde februari demonstrerade nätverket ”Nej till krig i Irak” på flera ställen runt om i Sverige. Med paroller mot krig i allmänhet och mot USA i synnerhet, hävdade demonstranterna att ett krig mot diktaturen i Bagdad under inga omständigheter är acceptabelt. Tyvärr ville inte någon av demonstrationerna berätta hur Saddam Hussein istället ska avväpnas. Kanske berodde det på att de flesta av demonstrationstågen överhuvudtaget inte verkade vilja höra talas om vare sig något militärt avsättande av Saddam eller någon avväpning av hans regim. Istället var det allt som oftast USA, Bush och Powell som stod i skottgluggen för talkörerna.

En del försöker få Irak-frågan att handla om huruvida vi ska ha krig eller fred. Det är lönlöst, eftersom kriget tyvärr redan har tillåtits pågå under lång tid. Diktatorn i Bagdad har under decennier bedrivit ett krig mot sina egna landsmän och har två gånger utvidgat det till sina grannar. Ingen uttrycker det lika väl som exilirakiern Abbas Ridha gjorde i Dagens Nyheter samma dag som demonstrationerna: ”Folk måste fatta att Irak redan är attackerat. Och det är att döda människor att Saddam Hussein finns kvar”. Det här är därför inte längre en enkel fråga om krig eller fred. Det är en fråga om huruvida det är rätt eller fel av omvärlden att ta strid mot en diktatur och befria en diktator från hans massförstörelsevapen.

Därför måste de som vill fortsätta med inspektionerna och inte under några omständigheter tillåta en militär insats mot diktaturen i Irak, inse att de samtidigt väljer någonting annat. I det här fallet väljer tyvärr de allra flesta, ibland medvetet men oftast omedvetet, bevarandet av Saddam Husseins diktatur. Det är naivt att tro att FN:s sanktioner och de fåtaliga vapeninspektörer som titt som tätt blir utslängda ur Irak, kommer att kunna tvinga bort Saddam från makten och beröva honom hans massförstörelsevapen. Tolv år av såväl inspektioner som sanktioner har varken lyckats störta diktatorn eller förstöra samtliga massförstörelsevapen. Istället har inspektionerna resulterat i en medial katt-och-råtta lek som Saddam Hussein har visat sig behärska medan sanktionerna till stora delar drabbat den irakiska civilbefolkningen. Historien talar onekligen emot tesen att ytterligare några år av samma medicin nu helt plötsligt skulle nå fantastiska resultat.

I Sverige har alternativen i diskussionen hittills varit att inte gör någonting alls eller att slaviskt följa säkerhetsrådets beslut. Men för den som tror på att ta strid mot diktaturen och dess massförstörelsevapen, ser inget av dessa alternativ ut av vara någon reell utväg. För vi kan inte blunda för det faktum att det tyvärr inte ser ut att bli någon total uppslutning i säkerhetsrådet för militära insatser mot Saddam Hussein. Det faktumet ställer frågan om ett militärt anfall mot diktaturen i Bagdad på sin spets. De som tror på det riktiga i ett sådant, kan snart inte fortsätta delegera allt ansvar till FN med hänvisning till att svensk praxis alltid har varit att ställa sig bakom säkerhetsrådets vilja. Det är uppenbart att nya vägar måste sökas för att nå målet om avväpning.

I Sverige framställs det som att det finns ett egenvärde i ett enhälligt säkerhetsråd. Den inställningen är ur ett frihetligt perspektiv orimlig. Total enighet i säkerhetsrådet må vara önskvärt, men är knappast ett mål i sig. Istället är säkerhetsrådet ett redskap för att uppnå någonting ännu viktigare: frihet, fred och demokrati. Det innebär att det antingen är rätt att med militära medel avsätta Saddam Hussein och omintetgöra massförstörelsevapnen eller så är det fel. Huruvida det är just rätt eller fel, är inte resultat av hur många länder som för tillfället råkar tycka det ena eller andra.

Samtidigt som regeringen fortsätter att gömma sig bakom FN, finns det anledning att uppmärksamma de dolda agendor som inryms i säkerhetsrådet. Den ständiga medlemmar Kina är en grym diktatur och Syrien är ett land där de mänskliga rättigheterna inte står högt i kurs. Såväl Frankrike som Ryssland har stora intressen av att skydda sina förmånliga handels- och oljeavtal med den diktatur som riskerar att falla. På samma sätt finns det skäl att på vissa områden nyansera resultatet av FN:s fredsbevarande arbete. Det senaste decenniet har det funnits många lägen då FN har brustit med onödig blodspillan som resultat. När Bosnien-Hercegovina massakrerades för tio år sedan misslyckades FN totalt med att skydda civilbefolkningen. De ohyggliga folkmorden i Rwanda kostade en miljon människor livet när FN:s säkerhetsråd svek. Den fruktansvärda etniska rensningen i Kosovo är ytterligare ett exempel på när säkerhetsrådet misslyckats med att upprätthålla skyddet för mänskliga rättigheter.

Istället har det allt som oftast varit först när USA har valt att engagera sig, som det skapats förutsättningar för fred och frihet. Till exempel var det först efter hårda påtryckningar och hot om militära insatser från USA som Serbiens Milosevic valde att sätta sig vid förhandlingsbordet i Dayton för att skapa fred i forna Jugoslavien. Hade inte USA börjat sätta förnyad press på Irak för några månader sedan, hade FN:s säkerhetsråd överhuvudtaget inte haft uppe frågan om Iraks massförstörelsevapen på sitt bord just nu.

Erfarenheterna från Bosnien-Hercegovina, Kosovo, Gulfkriget och Afghanistan visar att Kinas och Rysslands motvilja och Europas velande har varit de främsta hoten mot friheten. USA är den enda kraften som på allvar vågar agera och oftast är det amerikanska liv som offras för att rädda förtryckta. Det må vara jobbigt för vårt europeiska ego när USA leker ”världspolis”. Men samtidigt visar historien att världen skulle vara ett betydligt mycket värre ställe om de liksom Europa blott hade stått vid sidan av konflikter och rabblat väl valda ord om FN:s förträfflighet.

Det är möjligt att det skulle ge en besynnerlig känsla i maggropen för vissa att ge välsignelse till ett militärt ingripande mot Saddam Husseins diktatur utan ett enhälligt säkerhetsråd. Men vi ska samtidigt vara medvetna om att en sådan linje inte är någonting unikt. I över tio års tid har amerikanska och brittiska styrkor utan beslut från säkerhetsrådet skyddat den kurdiska minoriteten i norra Irak från Saddam Husseins förtryck. Skyddet för mänskliga rättigheter har tidigare låtit oss stödja internationella aktioner utan säkerhetsrådets godkännande, så varför skulle det inte kunna göra det igen? Skulle det bli så mycket lättare att sova om nätterna om vi lät diktaturen Kina eller Iraks handelspartner Ryssland och Frankrike stoppa omvärldens aktioner mot diktatorn i Bagdad?

Sedan slutet av 1980-talet har Saddam Hussein struntat i totalt 18 olika FN-resolutioner. När han nu ser ut att fortsätta trotsa FN måste svenska politiker någon gång sluta plocka politiska poänger på den naiva tron att Saddam kan resoneras bort från makten. Väljer diktatorn att fortsätta gömma sina massförstörelsevapen ser en väpnad aktion tyvärr ut att vara det enda alternativet för att tvinga Irak att följa FN:s resolutioner. Därför måste Sveriges regering om det visar sig nödvändigt, våga stödja militära aktioner utanför FN för att befria Irak från diktatorn och hans massförstörelsevapen. Enighet i säkerhetsrådet må vara viktigt, men kampen mot diktaturer måste få vara ännu viktigare.