Bristande USA-bevakning i Sverige

Ett vanligt påstående är att media i Sverige är usla på USA-bevakning och inte förmår skildra skeenden i amerikansk politik eller sätta dem i sitt sammanhang. Läser man svensk media är det lätt att få bilden av att George W Bush är en allmänt föraktad och isolerad president som snart kommer att ersättas av en populär Dean – eller på senare tid – populär Kerry. Det tycks finnas en kvardröjande separationsångest i förhållande till Bill Clinton.

Frågan är om det är korrekt att döma ut svensk media eller om det i själva verket är jag som har en alltför förenklad bild av medias rapportering.

För att få svar på den frågan har jag roat mig med att gå igenom vad TT:s korrespondent i USA, Thomas Höjeberg, har skrivit inför det amerikanska presidentvalet. Under 2004 rör det sig om drygt 80 artiklar fram till den 16 februari. Bakgrunden till valet av TT som analysobjekt är enkel. TT är den dominerande nyhetsbyrån och sprider sitt material i media runt om i Sverige. För många svenskar som läser sin morgontidning är TT-materialet centralt i bevakningen i USA. Få tidningar har korrespondenter på plats i USA och man förlitar sig på TT: s bevakning. Andra journalister och krönikörer läser också TT:s material underlag för rapportering och kommentarer.

Helt uppenbart är att Thomas Höjeberg inte gillar den nuvarande presidenten. Nästan undantagslöst tas alltid negativa aspekter upp i artiklar som handlar om Bush. Stödet för Bush skildras sällan, och då oftast i negativa termer med kopplingar till konservativa religiösa grupper. Valet av perspektiv och referenser skiljer sig dramatiskt när Höjeberg skildrar demokraterna.

Ett exempel är när Höjeberg ska rapportera om kritiken mot USA:s budgetunderskott så väljer han att referera till Bill Clintons finansminister Robert Rubin och Bush-kritikern Paul Krugman. Att det finns mängder av ledande ekonomer och politiker som faktiskt stödjer den förda politiken framgår inte. Allt som händer nu är Bush-administrationens fel. Det var Clinton som skapade jobben under 90-talet, i Höjebergs värld. Att Reagans skattesänkningar spelade mycket stor roll för att stimulera ekonomin nämns inte.

Det är intressant att jämföra hur Bush beskrivs jämfört med demokraternas kandidat John Kerry. När det gäller Bush är Höjeberg oförsonlig. ”Misstankarna mot Bush gäller liv och död och att han ljög om Iraks massförstörelsevapen och startade ett krig i onödan. Det är värre än Clintons lögner om kvinnoaffärer.” (TT 2002-02-14).

Jämför med hur Höjeberg beskriver John Kerry; ”Trots sin bakgrund har Kerry ett starkt socialt patos. Han vill reformera sjukvårdssystemet i USA så att alla får tillgång till vård, han vill satsa på skolorna så att alla barn får god utbildning. Han vill stimulera sysselsättningen och säger sig ha ett program som på 500 dagar ska skapa tre miljoner nya jobb, i stället för de 2,2 miljoner jobb som gått förlorade under Bushs tre år vid makten.” (TT 2004-02-11). Okritiskt och hyllande. När det gäller demokraterna väljs mycket sällan några citat från eller referenser till kritiker. Det är däremot regel när Höjeberg ska skriva om Bush.

Den 1 februari försökte sig Höjeberg på en kritisk granskning av demokraternas kampanjbidrag och hur kopplingarna ser ut till förmögna grupper i samhället. Rubriken fick dock bli ”Rika demokrater slåss för de fattiga” och slutslängen var givetvis riktad emot Bush ”Den överlägset störste mottagaren av ekonomiska bidrag är givetvis sittande presidenten George Bush. Han får mängder med pengar från företag och förmögna amerikaner, vilket demokraterna aldrig försummar att kritisera honom för.”

När Höjeberg ska skriva om vapenjägaren David Kay som hoppade av sitt uppdrag då han inte trodde att det fanns några massförstörelsevapen i Irak har texten rubriken ”Irakkriget onödigt - där fanns inga massförstörelsevapen” och Höjeberg skriver att ”Kays poäng är att de vapenlager som Bushregeringen använde för att motivera kriget i Irak aldrig har existerat.” (TT 2004-01-24). Detta trots att Kay fortfarande anser att USA insats var nödvändigt och att Bush aldrig använde hotet om massförstörelsevapen som det enda skälet för att avsätta Saddam Husseins regim med militära medel. Kritiken hade möjligen varit rimlig mot Tony Blair som motiverade Storbritanniens medverkan på hotet om massförstörelsevapen. President Bush däremot, motiverade aldrig insatsen i Irak så ensidigt.

En av de största frågorna i valrörelsen är rimligen att demokraterna glidit in i en alltmer problematisk protektionistisk retorik. Det bevärdigas den 4 februari med 2 rader av Höjeborg. ”Många demokrater tror att det går att skydda jobben genom att satsa på protektionistiska handelsmurar och handelshinder. Risken för handelskrig nämns sällan.” Däremot tas Bush förehavanden i Nationalgardet upp i ett flertal artiklar, trots att ingen seriös media eller kritiker i USA ännu lyckats visa att Bush faktiskt begått några fel.

Religionen spelar stor roll i USA och inte minst i det kommande presidentvalet. I ett försök till analys den 24 januari över varför republikanerna är starkare än demokrater bland troende amerikaner lyckas Höjeberg överhuvudtaget inte med att förklara varför det blivit så. Han konstaterar att detta inte är självklart, religionen spelade t ex stor roll i medborgarrättsrörelsen tidigare.

Men den enda analys Höjeberg mäktar med om varför detta förändrats får plats på en rad: ”Men det är den kristna högern som de senaste 10-15 åren har lyckats få ett slags ensamrätt på religion och moral i USA.” Slut på analysen. Istället avslutar Höjeberg med att gillande hänvisa till demokraten John Edwards; ”De andra vill mycket hellre tala om konkreta politiska frågor. Som senator John Edwards som i torsdags, när han för tredje gången fick en fråga om homoäktenskap, påpekade att den viktigaste frågan är att hjälpa de 35 miljoner arbetande amerikaner som lever i fattigdom.”

Ger detta läsarna en korrekt bild av religionen i USA? Får man någon hjälp att förstå varför religionen spelar så stor roll och varför republikanerna uppenbarligen ryckt fram de senaste decennierna? Nej. Inte överhuvudtaget.

När Höjeberg den 18 januari ska beskriva hur primärvalen fungerar karaktäriserar han dem som ”en odemokratisk ordning”. Skälet till Höjebergs utbrott är att det är ett fåtal väljare som deltar i provvalen som avgör vilka som blir partiernas presidentkandidater. En stillsam invändning mot Höjebergs kritik är att det knappast är bättre hemma i Sverige eller i något annat land. I Sverige är det partierna själva som avgör, ibland med hjälp av provval, men ytterst genom slutna beslut av partiets ledande företrädare. Ofta genom att ändra i provvalsresultat och belöna de som varit trogna och lojala mot partiledningen. Primärvalen har brister men att säga att de skulle vara värre än andra och mer slutna sätt att utse politiska kandidater framstår som obegripligt. Men det får givetvis inte läsarna veta.

För en svensk läsare som vill bilda sig en uppfattning om USA med hjälp av TT måste USA framstå som ett fullständigt bisarrt land. Vår viktigaste nyhetsbyrås korrespondent är uppenbarligen nöjd i rollen som ledarskribent med demokratiska värderingar. Han gör inga försök att bredda bilden av USA i Sverige eller beskriva varför politiken fungerar som den gör.

Man kunde tycka att TT:s korrespondent skulle vinnlägga sig om att försöka förstå den amerikanska politiken och drivkrafterna. Men istället snubblar han sig igenom rapporteringen med stöd av en förenklad amerikabild. Det är synd och hjälper inte läsarna att förstå vad som händer i ett av världens viktigaste länder.

Pär Henriksson
Skribent och rådgivare inom kommunikation
par@henriksson.gs