Jag känner en kille, som känner Karl Rove

Hos de som är så där, lite extra nördiga när det gäller politik och speciellt valstrategier, så är Karl Rove ett namn som nästan får luften att vibrera. Han har kallats George W. Bushs hjärna, Arkitekten och The Evil Genius. Hans officiella titel är kort och gott senior advisor. Han har länge jobbat med familjen Bush och fått George W. vald gång på gång, och har fått någonting nästan mytiskt omkring sig.

Men den här texten ska inte handla om Karl Rove, utan om killen som känner honom.

Killen som känner honom heter Carlyle Gregory, är i samma bransch som Rove och skulle säkert gärna ha hans jobb. Carlyle Gregory har ett jobb som inte finns i Sverige, han är general political consultant. Han jobbar med att få folk valda.

Ett par dagar efter presidentvalet i början av november träffade jag Carlyle på hans kontor i en förort till Washington D.C.. Det första jag ser på kontoret är ett kort på Carlyle och Ronald Reagan. Han har jobbat ett par år i Vita huset. Carlyle allså, inte Ronald. Ja, Ronald jobbade ju där också, men lite längre.

Anyway.

När jag försöker förstå exakt vad det är Carlyle Gregory pysslar med säger han att han i snitt jobbar i fyra kampanjer per år. Jag frågar hur det är möjligt, och han börjar svara med en motfråga:

”Ja, hur är det möjligt för en servitör att hålla reda på så många bestäl...”
”Nej, nej”, avbryter jag, ”hur kan det finnas så många kampanjer hela tiden?”

Han ser först frågande ut, men ger mig sedan grundkursen i det amerikanska politiska systemet. Det är personval till det mesta. President, senator, kongressledamot, guvernör, state senator, borgmästare, city council och allt vad heter. Det finns med andra ord väldigt många kampanjer att jobba i. Och det omsätts en hel del pengar.

En kampanj till kongressen kostar i snitt en miljon dollar, berättar Carlyle. Hans jobb är inte att driva kampanjen, utan att se till så att allt fungerar smidigt, bland annat med anställningar av andra konsulter. Det finns konsulter som jobbar med opinionsundersökningar, direktreklam (Karl Rove hade en sån firma), massmedia och undersökningskonsulter. Ju större kampanj desto fler specialister. Inom t.ex. massmedia finns det de som specialiserat sig på TV, tidningar, tv-debatter, utseende med mera.

Carlyle berättar att kandidaterna ofta är i stort behov av hjälp för att driva en effektiv kampanj. Tidigare under året, innan Carlyle kom in i kampanjen, brände en kandidat femtiotusen dollar på en opinionsundersökning:

”Den var totalt värdelös. Jag sa till honom att han lika gärna kunde lagt pengarna i en hög och tänt eld på dom, då hade han iallafall blivit varm.”

Enligt Carlyle Gregory omsätter den politiska industrin i USA tusentals personer och i snitt per år inte mindre än fyra miljarder dollar.

Det mest intressanta är så kallad fundraising, att samla in pengar till kampanjen. Något vi i Sverige nästan inte alls pysslar med. Grundregeln vid fundraising formulerar han så här:

”De som skänker pengar, skänker pengar. De som inte skänker pengar, skänker inte pengar.”

Sikta alltså på de personer som någon gång har skänkt pengar till en politisk kampanj. Eller allra helst till din egen kampanj. Om någon har gett femtio dollar till en kampanj så har han investerat i den kandidaten och vill så klart att det ska gå bra. Då ligger det nära till hands att skänka lite till när kandidaten kommer och frågar igen.

För att få in pengar jobbar de huvudsakligen med direktreklam, middagar, andra events och internet. Middagarna bygger på att någon spännande personer kommer dit, ibland räcker det med kandidaten själv, och håller ett föredrag. En sådan tillställning kostar kanske femtio dollar att komma in på. Men så skickar de även ut en speciell inbjudan till några personer, och säger att om de betalar tusen dollar, så får de chansen att umgås privat med den inbjudna gästen en timme innan alla andra. Är det Dick Cheney eller USAs näste president, så kan det vara en mycket bra investering.

När man som jag hade förmånen att befinna mig i Washington D.C. före och efter presidentvalet så inser man snart att det mesta i den staden handlar om politik. Det finns en stor politisk industri, inte bara runt valkampanjerna. Debatten i massmedia är större och de politiska programmen på TV är många. Dessutom verkar den politiska bokindustrin vara väldigt stor. Det är inte bara vänstermänniskor som Michael Moore som säljer utan högern är precis lika stor. Eftersom landet är stort och rikt så får även smalare bokgenrer rum. En bok som säljer dåligt i USA skulle vara en storsäljare i Sverige.

Bilden av amerikansk massmedia här i Sverige förknippas ofta med Ricky Lake, Jerry Springer och i bästa fall Oprah. Men det finns en oerhörd bredd både i TV och tryckt media. Också vår bild av amerikansk politik är att den är ytlig och utseendefixerad. Till viss del är det sant. John Kerrys frisyr diskuterades flitigt och visst är kandidaterna fulare ju längre ner man kommer, som Carlyle Gregory uttryckte det. Men det finns också en enorm politisk industri och en väldigt stor mångfald.

Ur den aspekten känns Sverige som ett u-land och visst diskuterades Fredrik Reinfeldts (brist på) hår ett tag här också.

Just ja. Carlyle Gregory och Karl Rove gick på college ihop och skickar ett och annat mail tillvarandra ibland. Det gör jag och Carlyle också.