Abort och stamcellsforskning i USA- så som den ser ut

USA:s inställning till abort och stamcellsforskning kommer ibland upp i den svenska debatten. Med en viss förenkling kan bilden i massmedier och bland intellektuella sammanfattas med att man dels ser en sida som är för fri abort. De tycker att det "skall vara som i Sverige" med en fri abort. Mot dessa finns abortmotståndarna som utgörs av den mäktiga kristna högern som kanske inte alla stödjer attentaten mot abortkliniker men ändå sympatiserar i smyg. När nu president Bush kommer att välja nya medlemmar av Högsta Domstolen kommer han att välja konservativa domare som tar fråntar kvinnor rätten till abort. Amerikansk stamcellsforskning tas upp som ett varnande exempel på hur forskning som kan rädda liv stoppas av grundlösa kristna motiv. Är verkligheten så enkel?

Tvärtom vad många i Sverige tror så är inte abortdebatten en stor fråga i USA. Förespråkarna till aborträtten (kallade ”pro-choice”) tar upp den när domare i Högsta Domstolen skall utses, och motståndarna (kallade ”pro-life”) tar upp det i valtider för att samla väljarna. De flesta amerikaner har förvisso en hel del åsikter i frågan, men det finns en allmän acceptans för att det inte är möjligt att lösa frågan politiskt.

Rätten till fri abort är väl tilltagen i USA (fast mindre liberal än i Kanada där inga restriktioner finns) där abort är tillåten fram till den sjätte månaden, den 24 veckan av graviditeten.

Den svenska lagstiftningen framstår i jämförelse som mer restriktiv, här är fri abort tillåtet fram till den 18 veckan. Efter detta måste Socialstyrelsens tillstånd inhämtas. I de fall Socialstyrelsen tillstyrker abortansökan rör det sig i samtliga fall om grava missbildningar på fostret, mycket svår sjukdom hos kvinnan eller i sällsynta fall extremt svåra sociala förhållanden som inte kan åtgärdas inom överskådlig tid. I praktiken ges inga tillstånd efter den 22 veckan.

Aborter i ett så sent stadium av graviditeten rör sig knappast om några oplanerade graviditeter, utan oftast om allvarliga missbildningar på fostret. Bilden av den svenska lagstiftningen blir mer restriktiv då många av de tillgängliga undersökningsmetoderna inte kan ge besked om fostrets hälsa förrän efter vecka 16–18.

Det viktiga landmärket med domslutet Roe vs. Wade 1973 definierade att beslutet att avsluta en graviditet under de första sex månaderna av graviditeten som kvinnans eget. HD fattade beslutet på basis av en rätt till privatlivet, som definierats av tidigare fall. Detta är uppenbarligen en juridisk skapelse, där Roe vs. Wade åsidosatte delstaternas lagstiftning. När Roe vs. Wade kom hade redan 13 delstater (bl.a. Kalifornien där guvernör Ronald Reagan fattat beslutet) legaliserat fri abort. Övriga hade förbud, eller tillät det bara i specialfall som t.ex. våldtäkt, hälsofara eller incest.

Sålunda har USA egentligen inte en lagstiftning om abort, utan Högsta Domstolen har tolkat konstitutionen så att abort är tillåtet, vilket under en tid gjorde frågan kontroversiell utifrån perspektivet om uppdelningen mellan den federala nivån och delstatsnivån. En debatt fanns om lämpligheten i domstolsaktivismen, men här fungerar USA annorlunda, där många frågor avgörs juridiskt snarare än politiskt genom landets starka konstitution.

Den politiska debatten är så gott som död. Det är politiskt omöjligt att ta bort en rättighet som funnits så länge, och det är därför abortmotståndsrörelsen har flyttat över sin uppmärksamhet till debatterna om s.k. partial birth abortion och mänsklig embryonal stamcellsforskning (terapeutisk kloning).

Partial birth abortion (sv. Sen abort), eller dilaterings- och extraheringsproceduren (D&#X), som är den medicinska termen utförs sent i sjätte månaden. Läkaren inducerar värkar och fostret frambringas med fötterna före. Innan huvudet har lämnat livmodern så punkteras hjärnan och hjärnmassan sugs ut med vakuumpump. Det är ett mycket sällsynt ingrepp, uppskattningsvis sker ett tusental av dem.

Läsaren kanske upplever att många termer ovan är ovana. Det beror på att debatten om partial birth abortion inte alls finns på agendan i Sverige. Ingreppet är så långt bortom den svenska lagstiftningens horisont att det inte ens funnits en politisk tanke på att legalisera ingreppet.

Kongressen godkände ett lagförslag som förbjöd ingrepp under president Clintons administration, men presidenten lade in sitt veto mot lagen två gånger då förslaget inte innehöll några undantag till förbudet med hänvisning till moderns hälsa. När kongressen försökte att åsidosidosätta vetot så föll förslaget. President Bush skrev under ett liknande lagförslag med undantaget att ingreppet får utföras om moderns hälsa står på spel.

Abortförespråkare som NOW och ACLU hävdade att detta var ett ingrepp i kvinnans rätt att välja abort (argumentationen i den svenska debatten är påfallande lik NOW:s), men det finns en brett konsensus om att ingreppet är etiskt tveksamt och endast bör utföras när det är medicinskt absolut nödvändigt. Det vanligaste skälet till ingreppet är när fostret drabbas av hydrocefali, att fostervatten finns kvar i hjärnan. Hydrocefali är väldigt vanligt, det sker i en av fem graviditeter. I de flesta fall så kan läkarna dränera vätskan innan någon hjärnskada inträffar. I vissa extremfall så är tillståndet för allvarligt för att behandlas. Då kan fostrets huvud nästan fyrdubblas jämfört med vad som är normalt. Hjärnskadorna av trycket gör att barnet inte överlever födseln, och modern svävar i livsfara om hon föder barnet.

Lagen som president Bush undertecknade har undantag inskrivna för att utföra D&#X vid sådana fall. Det är troligt att lagen kommer att ha ingen eller liten påverkan på tillfällena som ingreppet sker. Det är en symbolhandling, vilket inte är en begränsning av kvinnans rätt till abort.

Feministiska organisationer som NOW ropade att vargen kom, när det inte kom någon anti-abort varg, men de feministiska organisationerna har tappat mark i USA efter att de vann abortstriden. De håller sig kvar vid en syn där aborträtten är i fara för att kunna upprätthålla sin egen relevans i debatten. De behöver abortmotståndarna för att ha en fiende att bekämpa.

Abortmotståndarna har å sin sida funnit nya motståndare i forskningen om embryonala stamceller. Det är viktigt att komma ihåg att många ”pro-lifers” inte är emot abort i sig, de är emot barnamord. Det spelar ingen roll om ”barnet” är en tvåcellig organism eller fullt utvecklat i deras ögon.

Då embryonal stamcellsforskning handlar om att extrahera stamceller från blastocysten (embryot är en vecka gammalt och är en organism på 200 celler) så är de emot forskningen då de anser den vara barnamord.

Men egentligen förlorade de stamcellsdebatten när president Bush tillät federala anslag till forskningen i augusti 2001.

I den svenska debatten framställdes det som om Bush förbjöd forskningen då han begränsade de federala anslagen till de stamcellslinjer som var registrerade med The National Institute of Health vid den tidpunkten. Det ligger närmare sanningen att han faktiskt var först med att tillåta den. President Clinton föregick 1996 rekommendationerna från NIH att tillåta embryonal stamcellsforskning genom att utfärda ett presidentedikt som förbjöd den.

Stamcellslinjerna som är tillgängliga för forskning om institutionen får federala anslag har visat sig av varierande kvalitet, 80% av dem är inte lämpliga för forskning och återstoden lämpar sig för grundforskning men kan inte användas i kliniska försök på människor då cellerna har odlats på råttceller.

Den federala riktlinjerna måste revideras när stamcellsbaserade kliniska behandlingar blir tillgängliga. Behandlingarna kommer inte att vara användbara om inte medicinen har tillgång till linjer som är tillräckligt allmänna för att undvika bortstötning av patientens immunsystem, eller linjer som är en exakt matchning av patientens vävnad.

Den nuvarande diskussionen rör ”pro-life” rörelsens försök att på delstatsnivån förbjuda somatisk cellkärneöverföring, oftast kallad terapeutisk kloning. Sådana förbud klumpas ihop med förbud mot reproduktiv kloning (som ju är förbjudet också i Sverige). Kärnöverföring anses vara en av de lämpliga sätten att producera stamceller som matchar patientens vävnad exakt och därför reducerar risken för bortstötning markant.

Förbud har gått igenom i sex delstater, men försök i övriga delstater har misslyckats särskilt då många politiker inte vill väcka frågan om förbud då det kan stöta bort de egna väljarna med en annan åsikt i frågan. Så mycket som 73% av amerikanerna stödjer användningen av embryon som blivit över från in vitro befruktningar i stamcellsforskningen. Det lägsta stödet finns bland nyfrälsta kristna (born again Christians) där stödet bara uppgår till 61%.

Sålunda har de amerikanska ”pro-life” lobbyn förlorat gång på gång. Det kan vara önskvärt från en liberal synvinkel, men man får faktiskt ge dem att de har försett den amerikanska biopolitiska debatten med värdefulla, och ofta etiskt avancerade, tänkvärda debattargument om livet och människans värde- ofta långt från den svenska debattens bild av bibeltrummande fundamentalister. Detta har givit den amerikanska biopolitiken ett helt annat etiskt djup, än den tämligen grunda svenska debatten om hur medicinska framsteg skall implementeras i samhället genom sitt fokus på värden.

Den amerikanska debatten om abort och stamcellsforskning kan vara till god hjälp för den svenska som jämförelse. Den medicinska utvecklingen möjliggör nu att foster födda i den 24 veckan kan överleva utanför modern (istället för 28 veckan när abortförbuden hävdes på 70-talet) och medicinen verkar kunna sänka även denna gräns, så tidsgränsdebatten delar vi med USA. Nog skulle man i Sverige tjäna på att ha en diskussion om vilka mål man vill uppnå i stamcellsforskningen istället för dagens rent instrumentella debatt, vare sig man är för eller emot.

Om man lade fram den svenska abortlagstiftningen, med en bortre gräns vid 18 veckan av graviditeten, i den amerikanska debatten skulle man man betraktas som abortmotståndare eller i alla fall som restriktiv. Bilden av amerikansk biopolitik handlar idag mer om att ställa upp en passande motbild för att skapa en identitet av att Sverige än mycket liberalt i dessa frågor. Svensk lagstiftning är liberal jämfört med många andra länder, fast inte så liberal som många tror, och mer kan förbättras och läras. Men då får vi sluta använda USA som en skrattspegel.

Lene Johansen arbetar från Kansas City i Missouri för den svenska tankesmedjan Eudoxa och hon skriver regelbundet om vetenskap och medicin för dagstidningen The Columbia Missourian