Framgång för vänstern? Nej.

Det är dagen efter mellanårsvalet i ett ganska grådisigt Washington DC, ett stenkast från hotellet sitter George W. Bush i Vita huset och slickar sina sår. Valet var ett bakslag för Bush och republikanerna, men faktiskt ingen framgång för vänstern. En framgång för demokraterna, ja, men inte för vänstern. Demokraterna hade nämligen valt en ny strategi för detta års val, de ställde upp med valbara kandidater. Det kan låta som en självklarhet men brukar inte vara det hos demokraterna, eftersom en valbar kandidat i USA ofta betyder att den är mer mitten än vad många inom demokraterna egentligen gillar.

I skrivande stund är inte senatsvalet i Virginia avgjort men jag tror att demokraten Jim Webb kommer ta hem det. Webb är ett utmärkt exempel på dessa nygamla demokrater. Den sorts demokrater som det för 50-60 år sedan fanns gott om i Södern och som gjorde att demokraterna då var det dominerande partiet där. Webb är tidigare minister i Ronald Reagans regering och stödde officiellt republikanen George Allen när han vann en plats i senaten för sex år sedan. Det är samme Allen som han nu troligen slagit och fråntagit dennes senatsplats. Virginia är huvudsakligen en republikansk, konservativ stat. De har röstat på en republikansk presidentkandidat sedan 1964, 39 procent kallar sig republikaner, mot 35 procent demokrater, 36 procent är konservativa och 21 procent ”liberala” (motsvarar ungefär vänster i USA). För ett år sedan ansåg ingen att demokraterna hade den minsta chans i Virginia.

På flera ställen i USA har liknande, socialkonservativa, kandidater ställt upp för demokraterna och ofta lyckats slå sina republikanska motståndare. Det var inte bara det att demokraterna ställde upp med mer valbara kandidater som gav dem framgång, men det var en förutsättning för att kunna ta tillvara allt missnöje som väljarna visade med Bush och republikanerna. Detta är som sagt ett bakslag för Bush och republikanerna, väljarna var väldigt missnöjda med hur det går i Irak, med alla skandaler och den dåliga budgetdisciplinen. I svensk media rapporteras att det nästan enbart var Irak som avgjorde, och det spelade naturligtvis en stor del, men det var fler faktorer som samverkade. Kandidater som bara drev frågan om Irak förlorade.

Demokraterna har alltså nått framgångar, men USA har inte förändrats speciellt mycket. Väljarna har inte bytt åsikt och tycker att demokraterna som de sa nej till 2004 nu plötsligt är att föredra, istället har demokraterna flyttat mot mitten för att snappa upp de väljare som är missnöjda med att republikanerna inte levererat.

Vilken väg demokraterna väljer nu vet vi inte, kommer de att fortsätta i mittens rike, eller återigen – som efter Bill Clintons tidigare besök i detta rike – återvända till vänsterkanten? Jag tror att kampanjen för att bli nästa presidentkandidat för demokraterna kommer att ge oss en fingervisning åt vilket håll det blir.

Mathias Sundin