Fundraising – en sorts solidaritet
Häromkvällen var jag på en ganska klassisk "fundraiser" på Manhattan. Jag var på
ganska många under mina år i New York. Den här gången var jag på tillfälligt
besök och jag och min fru blev medbjudna till Rainbow Room högst upp i
Rockefeller Center med strålande utsikt över Manhattan.
Vår värdinna hade betalat ca 20.000 kr var för att vi skulle få gå med ...
Fundraiser av det här slaget är en företeelse som finns mycket lite i Europa och
som svenskar ofta känner sig främmande för.
Vad det handlar om är att samla in pengar till ett gott ändamål och på ett
angeläget sätt. Den här gången var ändamålet Marymount Manhattan College, ett
college som är inriktat på humaniora och som av tradition är vägen in i det
akademiska för många ungdomar som kommer från hem utan studietradition.
Vi som var med fick lyssna på musik, dansa och en utomordentlig middag. Hur
mycket Marymount den här kvällen fick in för sitt stipendieprogram vet jag inte
riktigt, men min gissning är 5-6 miljoner svenska kronor.
Kvällen är formellt till för att hedra två personer som gjort insatser för
Marymount College; det är två individer vars historia också säger något om USA:
Natan Wekselbaum flydde Castros Kuba 1961. Två år senare hade han startat en
liten järnhandel med en anställd på Upper East Side. Nu, drygt 40 år senare, är
Gracious Home en av New Yorks största heminredningsaffärer. Wekselbaum har stött
studenter med spansktalande bakgrund - han talar själv helst spanska – och
gjort det möjligt för dem att studera.
Geraldine Ferraro gick själv på 1950-talet på Marymount – den första i familjen
som fick studera. Hon kunde därigenom läsa juridik och slå sig in i politiken.
1984 var hon den första kvinna som kandiderade som vicepresident (i Walter
Mondales misslyckade presidentkampanj).
Att belöna människor som uträttat något är en typisk och bra amerikansk
tradition. Varje skola och förening ger ständigt utmärkelser till människor som
gjort en extra insats.
Vore det inte bättre att den amerikanska staten tog över alltihop – plockade in
mer skatter och fördelade dem till de studenter som bäst behövde stöd?
Kanske, men de byråkratiska avbränningarna hade varit jättelika. Dessutom – och
viktigast: Det amerikanska systemet innebär dels att enskilda människor känner
ansvar för att de pengar de ger används rätt, dels en pluralism. Det finns hela
tiden många alternativ, många beslutsfattare.
Det amerikanska systemet att finansiera kultur, forskning och stipendier genom
gåvor av olika slag går inte att överföra till Sverige. Kulturen är olika,
länderna ser olika ut.
Men att – som amerikanerna säger – "pay back to the society" – är också en form
av solidaritet.
Olle Wästberg
(Svensk generalkonsul i New York 1999-2004, generaldirektör för
Svenska institutet och utgivare av ett nyhetsbrev om New York, www.wastberg.se)
